Kategoriarkiv: Kommun- och landstingsdagar

Hur vi löser krisen i Miljöpartiet

Numera drar jag mig inte längre för att kalla det just för ”krisen”. För det är faktiskt det vi har idag i Miljöpartiet. Alla vet om det men få vill tala om det. Jag tycker det blev ganska tydligt när vi var på Kommun- och Landstingsdagarna i Sundsvall. Ett första steg för att lösa en kris är faktiskt att erkänna att den finns.

Som jag ser det är krisen ganska enkel att förklara. Partiet slits idag mellan två grupper. Dom som vill kalla sig ”visionära realister” och dom som vill att vi lägger vår retorik och politik mer åt partiprogrammets ideal. Notera att jag inte använder ordet ”fundisar” som jag misstänker kommer från ordet fundamentalist vilket jag tycker är en grov förnedring av dom som vill driva den politik som faktiskt Miljöpartiets grundare även ville driva.

Hur stora dessa grupper är inom partiet är inte lätt att veta eftersom att få verkar vilja ta en öppen debatt om just detta. Att jag själv tillhör den grupp som vill att vi driver en politik som ligger närmare partiprogrammet är väl idag ingen hemlighet.

Många visionära realister vill gärna hävda att sådana som jag är ensam i min vilja. Att sådana som jag är en liten irriterande del av Miljöpartiet som inte förstår verklig politik. Om det är så att dom verkligen tror på detta själva eller om det är någon slags politiskt taktik vet jag inte. Men eftersom att inte bara jag utan även många av grundarna, många av dom gamla språkrören och många av medlemmar håller med om att MP har gått för långt så avfärdar dessa visionära realister inte bara sådana som mig utan även den grund som MP är byggd på.

Under Kommun- och Landstingsdagarna så gick ett antal kommunalråd ut i media och krävde hårdare tag mot dom fyra i riksdagen som uttryckt just att MP gått för långt i sin iver att kompromissa och vara ”realistiska”. Fridolin gick ut och förklarade, med en lätt nedlåtande ton, att dessa fyra måste förstå att man inte alltid kan få som man vill. Lövin höjde rösten och uttryckte kraftfullt att det var dags att ”lägga ner plakaten, tramset och stridsyxorna”. Carl Schlyter gick ut i media och sa att han inte vill ta detta i media. Den enda som jag hörde som gav lite hjälp till Carl var Eva Goes.

Detta fick Carl att framstå som väldigt ensam i sina värderingar. Det tragiska är att under dessa dagar var flera, varav några, väldigt framstående kommunpolitiker fram till mig, drog mig åt sida, och viskande förklarade att jag inte var ensam i mina åsikter. Naturligtvis blev jag glad åt detta men tyvärr räcker inte det. Som jag ser det är dessa två grupper, oavsett vilken av dom som är störst, nog stora för att verkligen behöva varandra. Om någon av dessa grupper kör över den andra kommer det att få katastrofala konsekvenser för Miljöpartiet.

Fortsätt läsa Hur vi löser krisen i Miljöpartiet